Usch. Just nu ligger en tyngd över mitt hjärta. Jag har lite svårt att andas, och samtidigt som jag känner att jag inte får någon luft så försöker jag att behålla lugnet och koncentrera mig på andningen.

Jag har ångest. Ångest som fan. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det var länge sedan det var så här och just nu är jag rädd. Fruktansvärt jävla rädd.

Jag visste det. Jag har varit så himla glad idag. Verkligen på riktigt. Jag har hoppat runt, dansat och sjungit. Jag har varit jätte, jätte glad - fram tills nu, när pappa ringde och sa att hans morbror är död. Han som jag berättade om för ett tag sedan. Han som jag växt upp med och som jag tyckte så himla mycket om. Jag höll tillbaka tårarna tills pappa la på, och då kom allting. Tårarna bara rinner och jag vet inte vad jag ska göra. Kan inte någon komma och krama mig och säga  att allting ska bli bra?

Han dog vid sju och hans syster satt med honom hela tiden. Läkaren hade tydligen sagt att han hade blivit mycket lugnare av att hon var där. Just nu vill jag bara åka hem till mamma och pappa och vänta på att hans syster ska ringa så att jag får veta allting som jag egentligen inte vill veta.

Jag vet att han inte ville att vi skulle se honom så dålig. Sist jag såg honom var han jätte smal och blek, inte alls samma person jag kommer ihåg. Den personen ska jag ta bort, och istället komma ihåg den personen som jag vet att han ville att jag skulle komma ihåg. Den som alltid sken upp när han såg mig, som alltid kramade mig och höll om mig när jag var ledsen, som alltid tog emot mig med öppna armar om jag ville komma och hälsa på eller sova över hos honom.

Han har inte ont mera, och jag vet att han är på ett bra ställe. Jag kommer att sakna honom så fruktansvärt mycket och nu ska jag tillåta mig själv att gråta, för det gör jag alldeles för sällan. Det är väl okej?

Imorrn kommer jag att vara mig själv igen. vi hörs då.

Bengt, vi ses i nangijala ♥
The Rolling Stones – Wild Horses

Det som allt som alltid finns i bakhuvudet är Musik. Film. Skribent. Design och frihet.

När ska jag ta tag i mina drömmar om jag inte gör det nu? Varför skjuter jag upp saker som jag verkligen vill göra? Inte mer. Jag har saker att välja emellan, min framtid kan hänga på det. Jag kan bli lycklig, och jag tänker också bli det.

Snart, när jag slutat i Jönköping ska jag flytta och ge mig själv en chans. Sluta avundas alla andra och bara vara den jag vill vara. Ta tag i mig själv, släppa ut mig ifrån mitt blyga skal.

En grej med mig, som dock är väldigt bra. Jag kan glädjas åt andras lycka. Jag kan ärligt bli glad för någon annans skull, när det går bra för någon annan, och det ser jag som någonting väldigt viktigt.

Jag har historier som jag vill berätta. Jag har bilder som jag vill visa, och jag har åsikter som jag vill skrika ut. Ibland känns det som om världen är alldeles för liten för att rymma mig. Världen är alldeles för ond för att jag egentligen ska kunna trivas.

Men om jag inte vill ha världen, vem vill då ha mig? Om jag inte klarar av världen, vem klarar då av mig?

(Fred Åkerström – Luffaren)

Jag har velat skriva detta inlägget ett bra tag, men har egentligen inte känt att det behövts. Men så läste jag ett citat och kände att jag ville få detta ur mig, för det är därför jag startade denna bloggen. För att få ur mig saker jag sitter inne med och inte kan säga till någon. Detta inlägget är det mest personliga jag någonsin kommer att skriva, och troligtvis det jobbigaste. Förvänta er inte ett sådant här inlägg igen.

Ibland hittar jag fortfarande texter som jag glömt att radera ifrån min dator. Texter som jag uppenbarligen har skrivit, men som jag totalt förträngt. Det gör ont i mig att jag var så hatisk mot mig själv och mot andra i min närhet. Jag har skrivit fruktansvärda saker om mig själv och mina nära. Jag hatade verkligen att leva och tyckte att jag var feg för att jag inte kunde ta livet av mig.

Jag vet att många tycker jag är dum som inte kan sluta tänka på detta, men dessa tankar levde jag med varje dag - hela tiden - under flera år. Jag var långt ifrån den värsta, men tankarna tog verkligen all ork ur mig. Tankar som var en vana för mig under flera år är svåra att bli av med.

"Hur tror ni det känns? Det enda jag trodde att jag kunde, det enda jag kunde vara bra på, gör jag inte ens tillräckligt bra. Men, dina sår försvinner ju efter några dagar, dom syns ju inte. Det gör mig ledsen. Du kan inte säga sånt till mig, jag undrar när du ska börja förstå det. Det är inte meningen. jag ska bättra mig. jag ska göra dig stolt"

Jag skämdes för att jag var deprimerad. Jag har aldrig gillat att visa mig svag och det är därför jag hellre drar mig undan än är bland människor när jag är ledsen eller mår dåligt. Jag insåg inte att depression var en sjukdom.

Allt började i högstadiet. Jag vet inte ens vad som startade allting, en dag gick det bara utför och stannade där. Jag gillade inte skolan, kände ingen glädje över att vara där. Jag hade bra vänner som umgicks med mig, och så här i efterhand har jag faktiskt ingen aning om hur mycket dom visste. Jag blev rädd för närhet och gillade inte när folk tog i mig eller visade intresse för mig. Det skrämde mig helt enkelt. I slutet av nian var allt totalt kaos. Jag träffade någon som ännu idag betyder väldigt mycket för mig. Jag började gymnasiet, började umgås med andra människor och allt kändes ändå helt okej.

Många incidenter senare, och jag vägrade gå till skolan. Jag kände ingen mening med det. Jag skolkade, jag ljög och försvann hemifrån utan att tala om vart jag tog vägen. Trean på gymnasiet har jag inget minne utav. Jag hade en pojkvän som gjorde mer skada än nytta. Jag gick på medicin, jag sov eller satt på en buss på väg mot ingenstans, bara för att hålla mig hemifrån. Jag lyssnade på musik och pratade knappt med någon. Jag var osams med allt och alla och jag kunde inte prata normalt med mamma utan att skrika. Min familj mådde dålig för att jag mådde dåligt, och därför höll jag mig hemifrån.

Jag drömde ofta mardrömmar, drömmar som jag fortfarande drömmer. Jag kunde vakna av att jag skrek, eller att jag grät så mycket så att jag inte kunde andas. Pga sömbrist och brist på mat började jag höra röster, som skrek åt mig.

Jag skadade mig själv. Jag åt glas som jag krossat genom att krossa det mot marken, jag brände mig, jag hoppade ifrån höga höjder, knivar, rakblad, pennor, nålar, saxar, jag försökte krossa min hand med en hammare, jag klämde mina händer i dörrar, åt möglig mat, dunkade huvudet i väggen tills jag grät.. you name it.

Och jag är verkligen inte stolt över det.

Jag gjorde det inte för att få uppmärksamhet som många tror. Under åren jag gjorde det uppmärksammades detta mycket i media. Media skrev att det oftast var unga tjejer i tonåren som skadade sig själva, just för att få uppmärksamhet.

När jag läste det blev jag så arg att jag slog näven i väggen så hårt att det blev ett hål. Varför gjorde jag det? Jo, för att känna någonting. När man mår så dåligt känner man ingenting alls. Man är bara ett ihåligt skal.

När jag såg mitt blod rinna blev jag lättad, om man nu kan säga så, därför att jag kände smärtan. Det gjorde ont och jag kunde KÄNNA det. Dvs, jag hade fortfarande känslor. Ärren är så klart fortfarande kvar, men dom är inte hemska. Dom är tunna, och man ser dom knappt. Jag är tacksam över att jag inte hade "mod" nog att trycka hårdare och lämna livet, eller ännu värre ärr.

Omgivningen då?
Detta är egentligen ingenting jag kan svara på. Jag har ingen aning om hur omgivningen uppfattade mig. Jag vet inte hur mycket dom såg. Jag vet att många såg på mina armar och tyckte att jag var dum i huvudet. Men ingen frågade vad som var fel eller hur jag egentligen mådde. På ett sätt var jag glad över det, för jag ville inte prata om det.

Jag har berättat saker nu i efterhand för några av mina närmaste, som dom inte hade en aning om. Och några av mina närmaste har också berättat saker för mig som jag inte hade en aning om. Folk ser mer än vad man tror, men dom vet inte hur dom ska hantera det. Jag förstår det - idag. Då gjorde jag inte det.

Svaghet
Jag tyckte som sagt att det var en svaghet att visa när man mådde dåligt, och det tycker jag fortfarande. Bara när det gäller mig själv, och det är negativt.

Jag tyckte det var en svaghet att prata om det som gjorde att man mådde dåligt. Jag pratade inte med någon om hur jag mådde. Jag försöker att göra det idag, men det är fruktansvärt svårt.

Att ha någon att prata med
Jag har pratat med många kuratorer. Ingen verkade vettig. För två år sedan hittade mamma Anon, och han är verkligen bäst. Jag har gått till honom i två år och han känner mig bättre än vad jag själv gör. Han vet hur jag fungerar och det är så skönt.

Man får inte ge upp efter första försöket. Jag pratade med fyra-fem stycken innan jag började träffa Anon. Jag hade noll förväntningar, men mamma tvingade dit mig och det klickade mellan oss direkt. Jag kände att jag kunde lita på honom.

Familj
Jag förstod aldrig riktigt att jag var ett "problem" förrän pappa satte sig ner med mig och frågade mig hur jag mådde. Det var först då det gick upp ett ljus för mig att jag faktiskt hade problem. Det var då jag bestämde mig för att klara mig ur det här. Jag behövde ingen medicin utan jag behövde bara säga upp bekantskapen med några personer, och jag behövde ändra mitt tänk.

Idag
Ibland händer det att jag faller tillbaka i mitt gamla tänk, dock inte alls så farligt som då. Eftersom jag lärt mig att handskas med det. Nu känner jag när känslorna börjar komma och för det mesta kan jag stänga av dom och kasta dom åt sidan.

Jag har alltid fått beröm för min självbehärskning. Jag har alltid fått höra att jag är en stark människa, och det är först nu det har börjat att gå in. Jag är envis. Jag kan tvinga mig själv att göra saker jag egentligen inte orkar eller vill.

Jag är stolt över mig själv för att jag på något mirakulöst sätt klarade gymnasiet, och jag gick ut med helt okej betyg.

---

Jag vet inte hur stort det här problemet är just idag. Jag vet inte om detta är vanligt eller inte. MEN att skada sig själv är inte lösningen. Det hjälper kanske för stunden, det kan ta bort ångest och panikattacker, men i det långa loppet kommer du bara att må sämre. Prata med någon, det hjälper faktiskt mer än du tror. Eller skriv ett brev (som jag fått göra många gånger) och lämna till någon. Det känns alltid bättre efteråt.

Man ska inte skämmas för att man är deprimerad. Det är inget att skämmas över. Man kan känna sig värdelös och som världens värsta människa - men det är du inte.

Det finns människor som verkligen bryr sig om dig, även om du inte ser det. Öppna upp dina ögon och se dig omkring, så kommer du förstå att du inte är ensam. Din familj och/eller dina vänner finns där för dig, bara du vågar släppa in dom.