Igår tänkte jag väldigt mycket. Det är inte så ovanligt, men jag skrev en text som räckte sig över ett A4 blad. En text om något som jag sedan länge försökt att förtränga. Då slogs jag av en tanke. Jag ska ta den texten, och försöka skriva en låttext av den. Få ner mina tankar som denna gång sträckte sig över ett A4 till endast några meningar.

En mening som ekade i mitt huvud innan jag somnade var meningen på bilden ovan. "Du är inte dina ärr, Sofia. Inget av dina ärr kan få mig att tycka sämre om dig."

Alla borde ha en person i sina liv som kan ta hand om en när man själv inte klarar av det. Jag hittade min person under sommaren 2003. Eller ja - han hittade väl mig. Huvudsaken är att han är kvar än idag. Han har hängt med i upp och nedgång och med honom kan jag vara helt ärlig och säga vad som rör sig i mitt huvud, han har pusslat ihop mitt sargade sinne mer än en gång.

Trots att jag får skuldkänslor när jag berättar för mycket, och att den ständiga rädslan över att han ska säga orden jag vill inte mer, jag orkar inte med dig mera ofta hänger i bakhuvudet så finns han alltid där. Jag litar verkligen på honom och ger mig den tröst som ingen annan kan ge. Jag är så otroligt tacksam över det. Dygnet runt, året om.

Alla ni som ville ha värme - nu har ni den, era as! Det är endast erat fel att jag inte orkar göra någonting, jag orkar knappt att tänka i denna värmen. man bli svettig bara av att lyfta ett finger, och jag gillar't inte! en av få fördelar när det är så här varmt är att det åskar mycket oftare. Jag älskar åska + att jag är ensam hemma tills på torsdag, vilket är GRYMT skönt!

Nu ska jag gå och stoppa in mitt huvud i frysen.

Alla människor anpassar sig efter människorna man umgås med för stunden. Men det finns alltid några människor som man kan vara sig själv med, som man vågar säga och fälla kommentarer man annars aldrig skulle få för sig att tala om. Några som förstår min ironi och min makabra humor. Människor vars åsikter och synpunkter jag faktiskt bryr mig om och beundrar. Vi kommer inte alltid bra överens, men vi respekterar varandras bra och dåliga sidor. Det är det som jag gillar med mina vänner. Att dom gillar mig för den jag är och inte för den jag låtsas vara. Jag har svårt att skaffa nya vänner, och de jag umgås med mest nu för tiden har jag känt i flera, flera år. Kanske har jag svårt att släppa in folk i min trygghetszon. Jag har lärt mig den hårda vägen att människor inte alltid går att lita på, och att löften - enligt vissa - är till för att brytas.

Tankar som fart igenom mitt huvud de senaste dagarna.